Att överleva förlusten av ett barn

Vår lilla familj, min man, jag och våra söner på sju och nio år, skickades ut som missionärer till Tanzania 1989. Året efter blev jag gravid med vårt tredje barn. Av någon anledning hade det tagit åtta år för oss med denna graviditet och vi var alla överlyckliga! Vi gav vårt barn namnet ”Milly,” som senare blev Sarah, eftersom hon bara var en millimeter när vi fick nyheten om att vi väntade ett tillskott till familjen!

Det var en svår graviditet och en svår tid med att anpassa sig till en ny kultur, nytt språk, och de många svårigheter som följer med att leva i ett ett land i tredje världen. Våra söner gick på en dansk skola, vi pratade svenska hemma, swahili med lokalbefolkningen och engelska med alla andra.

Jag blev väldigt sjuk under graviditeten och behövde resa över hela landet för att finna ordentlig sjukvård. En läkare bad mig resa hem på direkten, en annan sa åt mig att jag hade gått längre i graviditeten än förväntat. Hursomhelst, under min sjätte graviditetsmånad var jag väldigt stor och svullen, kunde inte behålla någon mat och kunde inte stå på benen.

Månaden därefter försämrades min hälsa snabbt. Jag transporterades till ett missionssjukhus sju timmar bort på väldigt dåliga vägar. Doktorn gjorde ett ultraljud och sa, “jag ser inget liv”. Han förklarade att jag hade havandeskapsförgiftning och att han fruktade för mitt liv. Det enda alternativet var att föda fram barnet. I mitt hjärta ville jag tro att jag skulle föda fram mitt barn levande, och det var det enda som gav mig styrka. De följande tre dagarna blev en desperat kamp och till slut föddes barnet. Sköterskan stöttade mig och sa “krysta, krysta”, precis som vid vilken annan förlossning. Medan jag krystade sa sköterskan ”det är en flicka!” jag fortsatte krysta och kände en stor, död klump falla från mitt moderliv. Den känslan var helt förödande.

Doktorn, sköterskan och min man kämpade för att hålla mig vid liv. Min man pumpade syre in i mina lungor medan de andra gjorde allt de kunde för att stoppa blödandet och ta bort moderkakan.

I den stunden var jag på en väldigt fridfull plats. Jag visste att jag var i mitt slutgiltiga hem, så fridfullt och tryggt. Jag hörde Herren fråga mig om jag hade något att återvända till. Mitt svar var nej. Fridfullheten omslöt mig, och jag var fullständigt harmonisk. Efter vad som kändes som en evighet frågade Han mig om jag var säker att det inte var något jag ville återvända till.

Jag blev bekymrad och började fundera. Hade jag glömt något? Jag mindes min man och insåg att han behövde mig. Från den stunden ropade jag hans namn och kämpade jag för att hitta tillbaka till honom. Efterhand kände jag en annan sorts frid fylla mitt hjärta. När jag till slut öppnade mina ögon, vaknade jag i hans armar. Hans ansikte, hans kind var pressad mot min medan han upprepade, om och om igen, ”jag är här Pamela, jag är här!”

Följande dag bars jag ut till den lilla missionärskyrkogården som låg mellan kyrkan och sjukhuset. Min man och mina två söner hade gjort ett träkors med vår dotters namn på och hade målat det med svenska blommor.

Den lilla mahognykistan, tillverkad av den lokala snickaren, bars ceremoniellt till graven av våra två söner. Den placerades på ett tillfälligt altare framför prästen, min man. Efteråt sänktes den lilla lådan ned i graven under det lila blommande Jakarandaträdet. Jag låg på en bänk brevid den lilla graven, och tog in den enda bild jag någonsin skulle ha av min dotters stund på jorden.

Vi lade Blomman för dagen och Bouganvilla ner i graven och alla turades om att kasta en spade med jord på graven. Många människor hade samlats runt oss för att trösta oss. Tanzaniska sköterskor, bybor, svenska missionärer och andra vänner fortsatte att sjunga sånger och böner.

Efteråt kom alla med kondoleanser. På tre kort, från personer oberoende av varandra, stod på engelska, svenska och swahili: ”Jag vet vilka avsikter jag har för er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp.” (Jeremia 29:11)

Gud planerade inte att Sarah skulle dö, men han har alltid planerat att ge mig en framtid och ett hopp och att inte skada mig. Hur skulle jag någonsin kunna se en framtid och ett hopp genom förlusten av min dotter? Under min konvalesens kunde jag inte göra någonting, bara ligga i sängen. Jag var deprimerad och självmordesbenägen i fyra månader. Det har tagit mig åratal att kunna se något hopp överhuvudtaget i denna erfarenhet. Jag ifrågasatte Guds kärlek och det blev en väldigt mörk stund för mig i många månader efteråt.

Jag blev kallad att besöka olika kyrkor och gemenskaper för att tala till kvinnogrupper om Guds kärlek. Kvinnorna trodde att jag var en profet, eftersom vi begravt vårt barn i deras jord. Varje gång jag talade så frågade jag om någon av dem hade förlorat ett barn. Gensvaret var nästan alltid enhälligt. Det var och är fortfarande väldigt vanligt för dessa kvinnor att få missfall på grund av stor brist på sjukvård. Gud tillät mig att identifiera mig med dem, att bli ett med kvinnorna som jag betjänade. Vi blev systrar, som delade smärtan av en obeskrivlig förlust. Jag blev tröstad av dem och de av mig genom att vi delade vår smärta. Anknytningen till mina medsörjare blev en del av Guds plan för mig, och den gemenskapen ledde mig vidare.

Tillsammans med två tanzaniska vänner startade vi ett utbildningsprojekt för kvinnor. Jag var närvarande på den första examenshögtiden för 80 kvinnor, med en publik av entusiastiska män. Det projektet öppnade en annan dörr, många år senare, till ett projekt i en väldigt fattig och avlägsen by.

Vår lokala församling blev involverad och bidrog till att det leddes vatten till byn. Vi byggde också ett pastorshus, en kyrka, en gymnasieskola och startade en mobil hälsoklinik år 2020.

Vår dotter Sarah dog 1991 och fortfarande inspirerar hennes minne mig att blomstra i kärlek till dessa underbara människor 30 år senare!

Idag kan jag tydligt se hur Gud vill och kan ge oss välgång– bära frukt genom oss, oavsett vad vi går igenom! Han kan omvandla en stor förlust till en stor välsignelse! Självfallet så kan denna sorts välgång aldrig ersätta förlusten av vår dotter Sarah, men det bevisar för mig att oavsett vad som händer mig så är Gud ändå god.

Miraklet ligger inte bara i att vi fick bibelversen från tre olika personer, men att det ordet blev sant i mitt liv. Jag vet det för att jag har levt det. Han kommer att välsigna oss och leda oss in i kärleksfulla handlingar. Jag kommer alltid att veta att min framtid är omsluten av ett evigt och kärleksfullt hopp.

En dag kommer jag att återvända till den där fridfulla platsen för evigt. För tillfället, så vet jag vilka planer Gud har för mig, att ge mig välgång och inte skada mig, för att ge mig en framtid och ett hopp! Säg det till dig själv och låt Gud välsigna dig med!

Se halsbandet som är skapat utifrån Jeremia 29:11 för kvinna här och för man här  Se armbandet som är skapat utifrån Jeremia 29:11 för kvinna här för man här